Det har uppstått flera olika problematiska sätt att prata på och förhålla sig till coronapandemin och viruset. Som att “det bara är en vanlig influensa”, konspirationsteorier, att viruset inte finns, att det är ett biologiskt vapen skapat i laboratorium eller liknande. Ett annat sätt att prata om krisen på är att likställa pandemin med krisen. Då ignoreras krisens sociala, ekonomiska, politiska, psykologiska och kulturella effekter. De mest långtgående effekterna av krisen formas av samhällens svar på pandemin, inte virusets direkta mänskliga konsekvenser.
I denna text reflekterar vi kring coronakrisens kopplingar till klimat och miljö, och andra effekter, tendenser och möjligheter vi observerat i kölvattnet av spridningen av covid-19.
Det går att hitta flera intressanta kopplingar mellan corona- och klimatkrisen:
- Det är sannolikt att klimatförändringar bidragit till covid-19 eftersom människan bidragit att dramatiskt förändra den livsmiljö som arter är anpassade att leva i. Pandemin har uppstått på djurmarknader i Kina där mänsklig kontakt med vilda djur som myrkottar och fladdermös äger rum. Fortsatt ekologisk förstörelse och klimatförändringar gör det möjligt att vi i framtiden får liknande pandemier, i takt med att olika relaterade ekologiska och geologiska processer fortgår eller eskalerar. Lösningen likställs vid ett vaccin snarare än att viruset kan vara ett bland många som väntar i klimatförändringarnas spår och att klimatförändringarna spelar roll för virussmittor.
- Många har hyllat de kortsiktiga miljöeffekterna av krisen (som exempelvis minskade utsläpp av växthusgaser, bättre luftkvalitet, återvändande djur). Beroende på socio-politisk-ekonomisk respons på krisen kan den både vara startskottet för en bättre eller sämre värld rent ekologiskt.
- Hur Coronakrisen kan ses som “övning” eller “paus” inför den riktiga krisen (klimatkrisen).
- Bevis på att samhällen kan ställa om när hotet upplevs som riktigt!
- Ett argument för veganism och ekologisk återställning, skydda biodiversitet och ekosystem.
- Coronakrisen som bromskloss för viktiga klimatrelaterade processer, där exempelvis mötet om världshaven, COP26 och konferensen om biologisk mångfald skjuts upp.
- Coronakrisen som vilda västern vad gäller miljölagstiftning (USA släpper massa miljöregler för företag i krisen). Risk att de består även efter krisen blåst över.
- Skyddet av miljö världen över hotas då miljöorganisationer och skogvaktare har svårare att övervaka och stoppa illegal skogsavverkning eller tjuvfiske, när de inte kan vara ute och arbeta som vanligt.
- Vid tidigare finansiella kriser har politiker globalt valt att stärka fossilindustrin för att få fart på ekonomin igen. Liknande händer nu när exempelvis SAS får mångmiljonsstöd.
- Att leva upp till Parisavtalet för att ens ha en chans att hålla sig under 1.5 graders-målet motsvarar DRYGT en coronakris om året till 2025. Coronakrisen står för en minskning på 5.5 % av de globala utsläppen för 2020. Det behövs ca 7 % minskning av växthusgaser per år för att nå målen. Efter år 2025 behöver utsläppen minskas ännu mer. Alltså – stora delar av världen står stilla men det räcker inte! (Var kommer alla utsläppen ifrån?)
Det finns också flera olika glasögon vi kan ta på oss för att på olika sätt analysera policys, beteenden och tendenser i pandemins spår.
Nationalism – stängda gränser
Coronakrisen har lett till stängda nationella gränser, inställda internationella transporter, utlysning av nationella undantagstillstånd eller nödläge och liknande insatser. Hanteringen av krisen har huvudsakligen skett på nationellt plan utan större internationell eller global samordning. Coronakrisen kan ge vatten på kvarn för de som förespråkar stängda gränser, minskad invandring och xenofobiska föreställningar.
Statism – staten får mer makt
Sedan nyliberalismens intåg på 1980-talet har statens förmåga att bedriva politik som gynnar allmänheten systematiskt urholkats och underminerats, genom exempelvis privatiseringar. Istället har en maktförskjutning ägt rum till marknaden och privata aktörer som banker och storföretag. Coronakrisen kan ses som ett (tillfälligt?) avbrott i denna ideologi och praktik, där staten åter ges mandat och makt att agera kraftfullt för att bromsa pandemin. Väldigt få nyliberala aktörer och försvarare av den “fria marknaden” är i dessa tider ideologisk konsekventa. Istället för att låta marknadens lag råda ropar de på att staten och i förlängningen skattebetalarna ska rädda krisande bolag.
En vanlig vänster-fallgrop skulle vara att statens återinträde på den politiska arenan ses som ett entydigt positiv företeelse. Staten är dock ingen neutral instans utan färgas djupt av bland annat vilka som sitter vid makten. Vi ser helt olika respons på krisen hos socialistiska regeringar (till exempel återförstatligande av sjukvård eller basinkomst) och nyliberala/konservativa (exempelvis bailouts till storföretag, frisedel för miljöförstöring, mer åtstramning).
Rädda ekonomin – stödpaket (till olje- och kolindustrin)
I många länder och regioner har riksbanker gått in med räddningspaket för att hjälpa krisdrabbade branscher och företag. Innehållet i dessa skiljer sig mycket åt från fall till fall, men överlag är vinnarna branscher, företag, banker och enskilda kapitalister. Många gånger står dessa verksamheter i konflikt med ett demokratiskt, ekologiskt och rättvist samhälle. Det finns enorm potential när dessa lån och bidrag villkoras mot att fasa ut fossila bränslen och ändra ohållbara branscher. Tyvärr är det sällsynt.
Återvändo till business-as-usual
Den globala lågkonjuktur som redan uppstått genom krisen, och de sannolikt ännu större negativa effekter som väntar, innebär att många inte bara förespråkar en återvändo till normalitet utan en intensifiering av det för att kompensera för förlorad tillväxt. När krisen har blåst över måste vi återgå till våra jobb och kämpa extra hårt för att rädda ekonomin. Eller fira att vi “äntligen kan resa igen”.
Militarisering – kriget mot corona
Krisen kan leda till militarisering på flera sätt. På ett plan är samtalet kring corona starkt färgat av en krigsmentalitet med retorik som “frontlinjen” och “kriget mot corona”. Ett språk som målar upp viruset som en främmande Annan, en fiende, som måste bekämpas. Denna diskurs passar som handen i handsken för media och politiker vars världsbild ofta baseras på denna form av förenklingar. Ökad nationalism kombinerat med möjliga långsiktiga effekter som svält och ekonomiska krascher kan också leda ytterligare militarisering av samhällen.
Politisering av dagordning – möjligheter för större förändringar
Utan tvekan har coronakrisen öppnat upp för politiska åtgärder som inte ens var på kartan i början av 2020. Det offentliga samtalet har radikaliserats och politiseras, och “revolutionära reformer” som basinkomst diskuteras på allvar. Krisen presenterar en unik möjlighet att lämna varaktigt avtryck på den politiska dagordningen, till exempel i frågor om matproduktion, jordbruk, klyftor, kollektivt ägarskap, offentlig vs privat sektor, med mera. Samtidigt kan dagordningen politiseras åt mer brutala former av nedskärningspolitik där medborgare måste betala för att hålla storföretag flytande. Det behövs tydligare analys varför samhället står så oförberett och vilka som bär ansvaret, annars riskerar politiken att köra på i samma gamla hjulspår.
Syndabockar och smutskastning
Många politiker letar efter syndabockar för att slippa granskas för sina egna tillkortakommanden. Till exempel Trumps smutskastning av Kina och WHO. Genom den här retoriken finns det risk för utökad sinofobi, alltså kineser som blir rasifierade, xenofobi, alltså motvilja inför eller rädsla för främlingar eller det främmande och obekanta och andra former av rasism.
Hamstring och prepping
Media har ägnat mycket uppmärksamhet åt allmänhet som hamstrar toalettpapper och alkogel. Det har varit desto mindre medial fokus på extremrika som hamstrat och preppat sedan långt innan krisen, utan att kritiseras för det. På sociala medier har vi kunnat se hur de extremrika isolerar sig på privata öar, båtar, bunkrar och lyxhus. Detta beteende bidrar inte till samhället och särskilt inte i kristid. Diskursen som fokuserar på folkets “egoism” är överrepresenterad, istället måste innebörd av hamstring förskjutas från folket till eliten.
Rum och transport i social distansering
Delvis har krisen inneburit, förutom inställd flyg och tågtrafik, att trafikbolag har rekommenderat att gå, cykla, eller använda andra transportsätt än kollektivtrafiken. Flera städer har öppnat “emergency bike lanes” gjort mer plats för cyklar då folk valt bort kollektivtrafik. Samtidigt finns tendenser som exempelvis studentfirandet där rekordmånga åkte egen personbil istället för gemensamma flak, och allt eftersom personer återgått till arbetsplatser och post-lockdown ökar användandet av personbilar markant på grund av rädsla att åka kollektivt.
Misantropi och ekofascism
Pandemin kan gjuta liv i vissa misantropiska diskurser. Till exempel ekofascism – människan är det egentliga viruset, det är bra att många dör nu för att minska avtrycket på jorden. En annan variant är en ekonomiskt inriktad fascism som till varje pris vill starta upp ekonomin igen – en form av implicit misantropi som struntar i hur många människoliv (främst utsatta grupper) som offras för kortsiktig profit.
Individualisering och eget ansvar
Åtgärderna mot pandemin och kringliggande diskurser “tilltalar” oss ofta som individer – vi ska ta ansvar, isolera oss, undvika sociala kontakter och så vidare. Särskilt i Sverige är denna diskurs stark. Även rent fysiskt isoleras vi till individer vid lock-downs, utegångsförbud och karantäner. Samtidigt kan det finnas en motsats rörelse där fler och fler inser vikten av gemenskap och sociala sammanhang för att leva ett gott liv.
Krismedvetenhet och snabb omställning
Coronakrisens tempo, utbredning och symbolik, kombinerat med de kraftfulla åtgärder som verkställs, gör folk medvetna om hur bräckligt vårt globala system. På ett mycket mer påtagligt sätt än den ekologiska krisen. Corona fungerar alltså som en väckarklocka på riktigt som kan få långtgående effekter på hur människor relaterar till samhälle, säkerhet, framtid eller krisberedskap.
Digitalisering och övervakning
En påtaglig effekterna av krisen är att sociala möten har minimerats eller förbjudits i stora delar av världen. Stora delar av livet har istället migrerat online för de som har tillgång till internet. Om krisen håller i sig länge finns risk att djupgående förändringar uppstår i folks beteende som premierar digitala möten framför fysiskt och socialt umgänge. Flera stater har även infört övervakning med hjälp av mobiltelefoner för att kunna spåra smittan – en möjligt trojansk häst för ökad inblick i medborgares liv. I värsta fall skulle coronakrisen bli startskottet för teknofascistisk polisstat i symbios med storföretag och algoritmer. Teknikföretag vill visa hur mer och mer av våra liv kan ske uppkopplat, parallellt med att människor inser torftigheten i en digital tillvaro. Tillgång till teknik och uppkoppling är också väldigt ojämlikt fördelat baserat på bland annat klass och nationalitet.
Starka manliga ledare
Den starka maskulina ledaren som handlingskraftigt leder folket genom stormen dominerar i många länder (kanske inte lika mycket i Sverige som är mer vetenskap- och “expertinriktade”). Det blir lätt signalpolitik och riktar in samhällen på kontroll, övervakning och inskränkningar av rättigheter och friheter. Det kan också vara en vurm för auktoritära krisåtgärder (“Kina hanterade krisen bäst”).
“Överlevnadssamhället”
Om responsen på pandemin främst eller endast handlar om att rädda så många liv som möjligt och minimera smittspridningen till varje pris, riskerar andra värden att gå förlorade och samhällen röra sig mot mer och mer totalitära och kontrollerande former. “Överlevnad” blir då ett övergripande meta-värde som politik och kultur ska vara inriktad på – enskilda formas till att endast tänka på sitt eget liv, sin hälsa. Andra värden som handlar om livskvalitet – samhörighet, vänskap, community, lek och så vidare – offras. Det behövs en nyanserad offentlig diskurs som väger kortsiktiga uppoffringar mot långsiktiga risker.
Solidaritet och lokala (omställnings)initiativ
Krisen ger upphov till solidaritet och omsorg både på lokal, nationell och global nivå. Men också motsatta tendenser med egoism och gränser. Lokala omställningsinitiativ har uppstått, som “potatisupproret” i Sverige och ifrågasättande av global matproduktionskedjan och egenförsörjning. Ett större intresse för närodlad mat har fått stort uppsving. Egen småskalig odling har blivit vanligare där leverantörer fått ett enormt högt tryck på fröer till skillnad från föregående år och experter varnar för möjligheter för matbrist i slutet av året.
Vetenskapens återkomst vs fake news
Krisen öppnar både upp för en flodvåg av fejknyheter och politiserad syndabocksjakt men också en “återgång” till vetenskapens auktoritet. Plattformar som Twitter, kända för att låta alla möjliga röster höras, har plockat ner inlägg från corona-kritiska användare (till exempel Bolsonaro). Sociala medier samarbetar med att få ut rätt information och sökmotorer censurerar innehåll som bedöms vara konspirationsteorier eller fejknyheter. Här finns risker för en utökad censur i “vetenskapens” namn, men också potentiellt av aktivister, sociala rörelser och civilsamhälle som kritiserar övergrepp mot mänskliga rättigheter kopplat till hantering av coronakrisen.
Syn på och relation till naturen
Corona innebär biologins återvändo till offentliga samtalet – vi är sårbara fysiska varelser som är en del av ett ekologisk system. Krisen kan både skapa en ökad rädsla (eller respekt) för den naturliga världen, men också en ökad längtan efter att vara del av större livsväv, lämna den inboxade tillvaron. Den fysiska distanseringen har gjort det möjligt och vanligare, att träffas utomhus och potential att skapa en (ny) relation till naturen.
Klass och ojämlikhet
Ofta hörs saker som “virus diskriminerar inte” för att bevisa att vi alla är i samma båt. Rent biologiskt diskriminerar viruset inte, men vi lever inte en endast biologisk värld. Från ett klassperspektiv förstärker krisen redan existerande klyftor och de som drabbas hårdast är arbetarklass, migranter, hemlösa, minoritetsgrupper. Många av de råd som går ut till allmänheten baseras på ett priviligerat perspektiv och är inte möjligt att efterleva för alla (t.ex. vissa jobb går inte att genomföra digitalt). I Sverige har vi t.ex sett att svensk-somalier är överrepresenterade i dödsstatistiken, något som Folkhälsomyndigheten svarade först berodde på att informationen inte var översatt, vilket delvis bygger på en stereotyp bild av somalier som analfabeter. Istället handlar det om att klass och jobb som är omöjliga att digitalisera.
Världshälsoorganisationen och media har lyft att exempelvis luftföroreningar gör att ungefär sju miljoner människor om året dör i förtid varje år – vilket inte upplevs som en kris även fast det rent procentuellt är dödligare än coronaviruset. Men också att platser med hög luftförorening markant ökar dödsantalet för coronasmittade. Långt fler dör också av sjukdomar kopplade till högre temperaturer, som malaria, dengue, diarre-sjukdomar och undernäring.
FNs generalsekreterare har lyft att pandemin har inneburit den största utmaningen för mänskligheten sedan det andra världskriget, och att vi samtidigt inte får glömma bort det ännu djupare ekologiska nödläget. Orsaken till brist på handling i klimat- och den ekologiska krisen kan delvis vara att dessa sjukdomar drabbar personer och grupper som ofta har brist på inflytande, de är koncentrerade till vissa geografiska områden och blir behandlade som ett “isolerat, nationellt eller regionalt problem” och inte blir en risk för rikare länder, delvis att förändringar som upplev ske gradvis inte uppfattas eller behandlas som en “kris” på samma sätt. Ett stabilt klimat och återställning av ekosystem är inte endast något som kan avstyra framtida virus från att utvecklas och spridas, utan också en förutsättning för att föregripa andra katastrofer som hungersnöd, konflikter, klimatmigration, etc.
Flera nätverk, lokala och globala har tagit plats under pandemin med slagord som “ställ om – inte tillbaka”. Coronakrisen öppnar upp radikalt nya möjligheter att omforma samhällen i mer ekologisk riktning och bemöta klimatkrisen på allvar. Detta är dock inget som kommer ske av sig själv. Vi kan agera reaktivt och släcka bränder, eller arbeta proaktivt och skapa förutsättningar för en hållbar planet med en rättvis omställning som inte endast sträcker sig över flera år, utan flera sekler på olika nivåer i våra samhällen. Vår utveckling hänger i mångt och mycket ihop med hur vi agerar i denna stund. Vi befinner oss vid ett vägskäl och det finns massvis av olika vägar framåt som leder till helt olika destinationer – alltifrån totalitarianism till mer demokratiska och ekologiska samhällen.
